HELGEN SOM GICK

Förra helgen skulle vår vän Henrik spela med sitt gamla

band på en festival i Kisa.

Henriks band Peggy Lejonhjärta spelar inte längre

och släppte endast en skiva när det begav sig. 

Därför kände vi, Lisa, Max, Jonas och jag, att vi inte kunde missa denna

återförening och konsert och  packade bilen full och styrde kosan mot Kisa.

Vädret var soligt och varmt och väl framme vid Henriks stuga,

passade vissa av oss på att bada i den intilliggande sjön.

Jonas passade på att leka Näcken på en sten

och spelade luft-fiol.

Henrik har köpt tillbaka ett torp som är en del av hans gamla familjegård.

Inuti torpet står pelargoner och andra växter.

På väggarna sitter vackra medaljongtapeter och på golven ligger

trasmattor fint placerade.

Torpet är rött med vita fönsterfoder, har gröna dörrar som är blå på

insidan. Vid sidan av torpet finns ett utedass och ett växthus.

En äkta svensk idyll om man får säga så.

Eftersom konserten var sent på kvällen och vi kom

mitt på dagen, hade vi tid för lite häng i solen, gitarrspelandes och bad.

När kvällen stundande tog vi bilen till festivalen som skulle vara i en lada

några kilometer bort.

Ladan som var stor och röd var full av olika typer av människor

från bygden. Vissa hade även åkt långväga för att uppleva Peggy's

efterlängtade återföreningskonsert. Vissa bloggare undrade även

varför just Peggy Lejonhjärta, endast spelade på en festival i Kisa

när de egentligen borde varit på Way Out West istället.

Medan kvällen sänkte sig utanför ladan, spelade band på

band. Bland annat ett band från Norge som hette Kakkamaddafakka

som var galna och som kan skådas på bilden lite längre ner.

När vi minglat färdigt utan för ladan, sprang vi in

(alla nervösa för Henrik och bandets skull) och stålsatte oss

för en popkonsert utan dess like.

Och upp på scen kom dem samlade i trupp.

Och ni skall tro att de levererade minsann!

Då jag själv som fotograf är lite mesig när det gäller att

stå längst fram på konserter och ta plats och fotografera,

fick Jonas agera modig och fotografera lite närmre.

Så, här nedan följer ett hopplock av Jonas samt mina foton från

konsertens poppiga minuter.

 Vilken fantastiskt bra show med superbra musik.

Inget öga var torrt och allsången i publiken till låtarna

en efter en gav oss rysningar efter rysningar.

Efter konserten sprang resten av gänget på efterfest

och spelade pingis in på småtimmarna. Jonas och jag åkte istället

hem till torpet, eldade i kakelugnen i rummet vi skulle sova,

och kröp ner i våra sovsäckar.


Som gravid är man som sagt inte i närheten av att vara så

pass pigg som när man har alkohol i kroppen efter en konsertkväll.

Efter att ha spenderat helgen i ett torp drabbas man av

jag-vill-bo-i-torp-i-alla-mina-dagar-syndromet. Vi ville inte riktigt åka hem.

Tur är väl det att jag tog massor av foton på den vackra

omgivningen och torpet och för att jag har det vackraste att vänta

i min mage som gör hela livet lite mer värt att leva var det nu än kan vara.