Just idag har jag äntligen fått sova mellan tolv i natt och sju på morgonen. Mina nätter och nattsömn är för tillfället helt ur balans vilket gör att hela mitt liv är ur balans. Jag antar att Jonas inte alls snarkar mer än vanligt (även om det känns som att Jonas svalt en trombon) utan att det är jag som inte sover lika djupt längre pga ett huvud fullt av känslor, förlossningsoro samt med en svullen kropp full av vätska och hormoner.
För tillfället går jag runt med ett handledsstöd på höger hand för att minska de domningarna som uppstår under natten. Skattar mig dock samtidigt väldigt lycklig över att jag lyckats få gravidkrämpor så sent som i 9.e månaden och inte tidigare om man räknar bort små stunder av foglossning och huvudvärk.
Samtidigt som förlossningen närmar sig med stormsteg växer min oro och min känslomässiga storm inombords över allt som komma skall. Samtidigt som jag mest av allt ser fram emot att Jonas och jag skall bli tre, får allt prat om komplikationer och allt negativt som kommer med en BF, mig att drunkna i känslor. Jag har svårt att kontrollera mina hormonella gråtattacker och skattat mig åter igen lycklig över att ha en Jonas som kramar mig och ligger bredvid mig tills mina känslostormar gått över. Han är min klippa, mitt hjärta och min trygga famn som jämt är där att rädda mig när jag faller ner i hormonträsket.
Vi var i all storm även på vår första föräldragrupp igår och lyssnade på en barnmorska som talade om tiden efter förlossningen. Allt var så himla definitivt enligt henne samtidigt som hon försökte lägga upp alla komplikationer med en förlossning lite klämkäckt. Enligt barnmorskan som var runt 60+ skulle minst två av oss kvinnor i gruppen bli deprimerade efter förlossningen och skulle därför med stor sannolikhet endast bli bättre med professionell hjälp av terapeut och psykolog. Vi skulle alla få bristningar under förlossningen, behöva sys, få dagar av panik över att barnet ej slutar gråta när vi kommit hem, ha ett helvetesdygn av förlossning osv osv. På toppen av allt hör min fina mamma av sig under gårdagskvällen och frågar hur kursen gått (i all vänlighet). Jag berättar att vi pratat i stora drag om tiden efter förlossningen varav mamma undrar om de berättat om saker som tex "avslaget" dvs den blödning som sker för kvinnan efter förlossningen och håller i sig i ca 6-8 veckor. Denna nya information i kombination med förlossningsoroni och informationen av barnmorskan satte mig i panik och gjorde att jag drabbades av storgråten (igen). För att inte glömma att nämna att jag natten till i går knappt sovit någonting. Ingen hade nämnt detta om veckolånga blödningar efter förlossningen utan pratade endast om kraftiga blödningar 2-3 dagar efter BF. All denna nya information blev helt enkelt bara för mycket för mitt arma gravidpsyke och jag brast i gråt.
Jag förstår självklart att det är bra att veta om det som sker i kroppen samt det som händer där hemma när man väl lämnat sjukhusbubblan men anser också att barnmorskan och många andra fokuserar och berättar för tillfället om allt annat utom miraklet som faktiskt kommer till och sker i samband med förlossningen. Det känns lite som att man i slutet av graviditeten fokuserar på allt som kan och Bör gå fel och där folk i sista sekund kommer på sig själv med att säga "och just det ni skall ju få ett barn också, det är ju också kul". Det är nästan som att jag förväntar mig att jag skall gå in i en deppresion, spricka från rumpan och framåt, ligga och våndas i en vecka i kraftiga förlossningssmärtor och blöda i 4 månader där efter.
Inte konstigt att jag just nu är lite nere i omgångar och allmänt känslomässigt utmattad. Allt snurrar i huvudet och jag blir utslagen av att ständigt ha en dålig nattsömn och för mycket tankar i huvudet. Sömn och prat med Jonas verkar vara bästa medicinen just nu och strax påbörjas det nya äventyret med mig, Jonas och Solveig. Som vi tre skall umgås, jobba och njuta av att leva ihop på allra bästa sätt. Och jag börjar sakta men säkert förstå vad som skrivs på nätet, i böcker och på appar om att man som gravid kvinna är trött och less på graviditeten de sista veckorna. Magen kan gärna stanna där den är då den för tillfället inte stör mig det minsta. Det som jag är trött på just nu är att ständigt vara orolig över all information som nu berättas för mig. Jag vill bli mig själv igen men med en bebis på armen. Jag vill få tillbaka en kropp som för tillfället är till låns och jag vill äntligen påbörja det nya äventyret med Jonas och med oss utan oro för hur ont det skall göra och för komplikationer som kan uppstå.
Och för att ni som läser detta inte själva skall få ont i magen kan det vara bra att pointera ut att jag använder detta forum och denna blogg för att själv sortera ut och mentalt rensa mitt huvud ibland. Jag kan med hjälp av bloggen i framtiden inför nästa förlossning läsa vad jag tidigare upplevt och på så sätt visa mig själv att jag inte är ensam i att känna som jag gör. Texten och bloggen blir på så vis likt en mental dagbok för mig att gå tillbaka till för att få lite självhjälp av den person som känner mig bäst. Dvs Jag,
Inga kommentarer
Skicka en kommentar