Det är på tok för svårt att berätta och förklara hur mycket man kan längta efter en liten person som man ännu inte träffat. Varje gång, varje kväll och varje sisådär 15 minuter efter jag ätit, då sparkar hon där inne och väsnas om att hon är där. Och jisses om hon skulle veta hur mycket vi längtar och ser fram emot att vårt liv skall förändras och att hon skall titta ut och ta oss i handen.

Och tänk så underbart och overkligt, att vi två i julas på vår årliga resa i Berlin inte hade kunnat ana att vi skulle sitta, i vår soffa i Hammarbyhöjden en oktoberdag och spåna fram vår nästa Berlinresa våren 2016 då vi är tre och vi har ytterligare en person att hålla i handen och umgås med.

Den kärleken vi känner för livet och detta lilla liv just nu alltså. Längtan är enorm och den blir bara större och större för varje dag.