Just när en är gravid får en utstå mycket som kvinna och som par. Jag tänker speciellt mycket på alla människors förutfattade meningar och åsikter som dyker upp längs vägen när en är gravid. Många verkar ha saker att tycka och tycker det är okej att berätta dessa för en. Att åsikter om barnuppfostran och hur en inte skall gå till väga, verkar just under graviditeten helt ok att berätta hur väl man nu än känner varandra.

Åsikter som dyker upp är tex "det har jag läst är dåligt för barnet", eller "skall ni verkligen uttala namnet så?", "hur praktisk är den barnvagnen ni fått ärva?". När situationer som dessa uppstår och folk känner sig manade att berätta för en precis hur en skall vara som mamma, som pappa, vad en inte skall göra, och vilket namn en skall ge sitt barn, blir det tröttsamt och det uppstår en illamående-liknande känsla i magen.

Jag antar och förstår att jag inte är ensam med att känna så här när det gäller att vara gravid och allas åsikter som slängs över en allt för jämnan. Det blir nästan som att en inte vill prata om det med någon, inte berätta hur dagen varit eller att en känt en spark och att en tänkt si och så. Jag ser fram emot att få åka på semester i kväll och ha långhelg. Förhoppningsvis utan för mycket åsikter och tankar om "hur en ska göra". Vill vi veta, så lovar vi att fråga.

Och även om jag tycker det är jobbigt att folk lägger sig i min mage, vår graviditet, så måste jag trots detta få välja när jag vill prata om min graviditet och visa att just jag är gravid med vårt lilla knytte i magen när jag känner för det. För när allt kommer kring så måste det väl få vara på mina och Jonas villkor som vi pratar och upplever vår graviditet och ingen annans? Vi bestämmer hur hennes namn skall uttalas, vi bestämmer om vi finner vår vagn som praktisk eller inte, och vi gör det vi anser bäst och frågar om vi behöver råd.

Jisses, mycket skriv just denna dag när semester stundar. I helgen skall jag andas skogsluft och äta bullar och bara vara.

/Anne